Efter läsningen av "Flexibelt lärande" finns en del att reflektera över. Hur skulle det vara om skolan släppte på den fasta strukturen Lärare - lektion - klassrum. Det finns mycket som skulle kunna vara annorlunda i skolan men om jag förstår författarna så måste det flexibla lärandet vara helt genomfört. Inte lite av det gamla och lite av det nya för då verkar de motverka varandra. Det är en intressant modell för hur lärande ska organiseras.
Först måste man förändra strukturerna såsom det fysiska rummet. Där är ju många skolor mycket dåligt anpassade till den flexibla formen. Sedan arbetslag, scheman osv.
Ja, det finns en del att reflektera över.
När jag läst "Flexibelt lärande" hade jag samma känsla som du. Det finns en del att reflektera över i boken, samtidigt som mycket var självklart och "bara" satte ord på tanken.
SvaraRaderaJag som jobbar med yngre elever tänker ibland att jag vill prova att släppa "allt" som du skriver. Det skulle vara i form av klassrum, lektioner och min roll som lärare skulle få en annan form. Inser att det blir klurigt med mina 8-åringar. Men visst vore det häftigt att bedriva någon form av hemuppgift via nätet, en light-variant av det kanske. Dock har inte alla tillgång till dator eller har föräldrar som kan hjälpa till.
Om man ska följa Kjellin m fl till punkt o pricka är det en längre väg dit.
Emma
När jag läste "Flexibelt lärande" så tolkade jag det som om målgruppen var lite äldre elever. Kanske komvux eller gymnasieelever som inte orkar följa med i det vanliga tempot eller vill läsa snabbare. Då kanske flexibilitet betyder valfrihet i vilken studieform man vill välja.
RaderaMen valfrihet kanske inte kan innebära samma sak för 8-åringarna och deras familjer. Igår menade ju Jimmy att lärandet inte var flexibelt utan snarare undervisningsformerna. Men dina elever är ju inte lika präglade av skolans kultur som Annas gymnasieelever som hon skriver om. Det är kanske där man måste börja om man ska förändra något.
I det arbetslag där jag jobbar (gymnasiet) har vi varit en liten kärntrupp som trott stenhårt på att jobba i ämnesintegrerade projekt och att skola eleverna i projektet som arbetsform där vi har en progressionsplan för tre år. I ettan gör vi korta, snäva projekt där eleverna i princip inte kan misslyckas, i tvåan blir projekten längre och friare för att i trean låta eleverna i princip vara projektägare helt på egen hand.
SvaraRaderaI teorin är detta så vackert att man baxnar, i praktiken finns valbara kurser och en idrottshall som vi bara har tillgång till vissa tider så vi äger inte schemat fullt ut. Vi har haft en oförstående skolledning och lika oförstående kollegor. Vissa år och i vissa årskurser har vi dock fått till det riktigt bra och vi kan verkligen skryta om att vi har tillåtit flexibla lärandeformer. Dock, och detta säger även Kjellin mfl, det största motståndet stöter man på hos eleverna själva. De är så vana att vara elever att de blir stressade och osäkra när vi pedagoger ställer nya krav på dem.
Med flexibilitet i vilken skolform man som elev skulle kunna välja så borde fler elever kunna nå målen till högre grad. Det är givetvis så att det också finns elever som trivs i den traditionella skolan och fungerar bra där. Frågan är ju vad det finns för olika vägar som eleverna kan se.
SvaraRaderaJag kan förstå att eleverna kan tycka att det är utmanande när man ändrar på den ordning som de är inskolade i. Kanske är det lättare för Emma som arbetar med yngre barn.