Dialogkompetens, disharmoni och tillit

Om man utgår från den sociokulturella synen på lärandet där kunskapen utvecklas genom kontakt med andra studenter så blir dialogen som pågår mellan studenterna något som måste fungera. Rydberg Fåhraeus ger oss en modell för hur vi ska se på dialog. Hon beskriver det som ett medvetet samtal mellan jämlikar. Målet för dialogen är att ett ämne kan belysas utifrån olika perspektiv samt att öka kunskapen menar författaren.

I det nätbaserade lärandet äger dialogen rum i form av text meddelanden som överförs elektroniskt. Modellen för dialog är möjlig att anpassa till ett virtuellt samtal enligt Rydberg Fåhraeus som hämtat modellen från Willhelmson & Döös (2002). De fyra beståndsdelarna utgörs av TALA, LYSSNA, KRITISK SJÄLVREFLEKTION och KRITISK REFLEKTION AV ANDRAS BIDRAG. Av modellen framgår att man dessutom utgår från Närhet och Distans. De deltagande i modellen är dels man själv dels andra. I modellen kan man ifrågasätta både sina egna ståndpunkter såväl som andras när man i distans till sig själv och andras reflekterar över utsagorna. Genom den kritiska reflektionen är målet att man ska kunna utveckla sin ståndpunkt eller förändra den. Målet är att man i den processen ska utveckla ny kunskap. Jag uppfattar det som att Rydberg Fåhraeus utgår från att alla deltar i dialogen utifrån sina egna erfarenheter och förutsättningar. Själva olikheten är en grundförutsättning för att de olika perspektiven ska mötas och stötas med varandra. Författaren menar att svårigheten är att man ska kunna "bjuda på sig själv" men också vara öppen för att ändra åsikt" (sid. 104 - 105). Den särskilda kvalitén menar hon är differentierande och integrerande bildar genom friktion något nytt när olika synsätt och uppfattningar möts i ett fruktbart möte. Jag tänker att detta möte måste utgå från en lyhördhet och respekt för den andra men också gentemot mina egna åsikter.

Även Dysthe & Lillejord betonar dialogens betydelse och hänvisar till den flerstämmiga dialog som Bakhtin menar skapar en förutsättning för lärande. Hos Dewey menar de att han betonar att kunskapsutveckling sker i en process som är präglad av obalans och språklig störning. Lärandet hos både Bahktin och Dewey är en intersubjektiv process och är till sin karaktär produktiv. Dysthe & Lillejord  menar att kunskapsutvecklingen inte är en följd av en harmonisk process. Jag tolkar det som om flerstämmigheten enligt dem är en förutsättning för att lärande ska äga rum. Flerstämmigheten kan ju vara vad Rydberg Fåhraeus avser med friktion.    

När dialogen överförs till nätmiljön kommer den att utgå från det skrivna ordet. Då innebär lyssnandet att man läser vad de andra deltagarna har skrivit och själv formulera respons till de andras texter. Vidare menar författaren att det är viktigt att man i den skriftliga kommunikationen visar att har tagit del av de andras åsikter och är beredd att utveckla sin egen ståndpunkt.

Palloff & Pratt berör vikten av att skapa förutsättningar för samarbete som utgår från tillit och förtroende (sid. 13). De menar också att man som lärare måste utgå från att deltagarna i virtuell grupp också måste ges tid att lära känna varandra. Annars menar de att man riskerar att samarbetet inte kommer att bli fruktbart.

Om man utgår från Bakhtin och Dewey så bör man som lärare låta vissa moment i kurserna få ha drag av obalans och disharmoni för att studenterna ska få möjlighet att både finna sin egen röst och de andras. Men hur ska den obalansen byggas in i kursen? I dialogen mellan studenterna bör stämningen trots allt präglas av förtroende och tillit. För läraren bör då kanske den stora utmaningen vara att bygga in både obalans och disharmoni vid sidan om tillit och förtroende. Åtminstone om man vill ta till sig lärdomen från Bahktin och Dewey.