Om verktyg och utbildningsteknik - en reflektion

Laurillard menar att tekniken i sig inte ger oss lösningar hur vi ska organisera lärandet. Man måste enligt Laurillard utgå från det pedagogiska problemet och därefter försöka finna de verktyg som bäst kan understödja lärandet. Vidare menar hon att vi ska utgå från beprövade metoder och erfarenhet så att man inte behöver uppfinna hjulet varje gång. Utifrån den specifika situationen vi befinner oss i ska vi finna vägar att organisera vår praktik och välja ut de redskap och verktyg som är lämpligast. Vårt ansvar som lärare är därmed att orientera oss vad som är bäst metoder och verktyg.

Kan det vara på sin plats att skilja på högteknologiska och lågteknologiska verktyg och redskap? Vi är övertygade i vår tid att de olika system Learning Management Systems som finns för att organisera olika undervisningssituationer är revolutionerande. Hur kommer man i framtiden att uppfatta detta informationstekniska genombrott? Kommer man att se det som något nytt eller kommer man snarare uppfatta kontinuiteten i hur människan använder olika redskap och verktyg för att kunskapen ska överföras till kommande generationer. 

Säljö redogör ju för hur olika redskap har påverkat människans förmåga att diversifiera och differentiera allt större mängder kunskapsstoff. Utifrån Säljös teorier så tänker jag att det här med redskap och verktyg är något som konstituerar människans sätt att organisera kunskapsutveckling och kunskapsöverföring. Det går ju inte att separera kunskap från de olika sätt på vilken den medieras. Det finns ju ingen ren kunskap som kan diskuteras utan att vi använder någon slags språk. Därmed kanske det mänskliga språket trots allt är det viktigaste verktyget när det handlar om lärande?