Makt och kontroll över den digitala lärandemiljön

Hur ska vi planera undervisningen så att de verktyg vi föreskriver ökar möjligheten till kommunikation och engagemang och inte utestänger studenterna?

Bates pekar på hur utbildningsanordnaren ställs inför valet att det stora flertalet kan ha tillgång till den teknik som används, eller att kunna utnyttja kraftfullare utbildningsteknik s. 212. Men i den svenska kontexten förefallet valet vara självklart. I distansutbildning verkar digitala och nätbaserade lärplattformar vara självskrivna. Dock verkar inte e-böcker vara givna i det nätbaserade lärandet och det kan ju tyckas märkligt. Det kunde vara ett lämpligt tillfälle att få pröva på hur e-boken fungerar i detta sammanhang.    

Alla medier har olika möjligheter för lärande. Bates menar s. 216 att video (film) och ljudmedier kan utgöra en förbindelse mellan abstrakt och konkret kunskap. För studenter som är ovana vid akademiska studier kan detta vara betydelsefullt. I planeringen av kurser för studenter är det därmed viktigt att ta hänsyn till vilken studievana studenterna har. I en grupp studenter med stor variation när det gäller studievana är det därför av vikt att ge flera valmöjligheter när det gäller medier.  

När det gäller vad hur text medieras i utbildning så tänker jag att det skrivna ordet i tidskrifter är detsamma oavsett om studenten ges tillgång till det i form av e-tidskrifter eller i pappersformat. Det tryckta ordet utgör ju ett exempel på envägskommunikation. För att utveckla kunskap och förståelse i mötet med övriga studenter måste man skapa möjlighet för dialoger. För att kunna utveckla samarbete online menar Palloff & Pratt (2005) att möjligheten till kommunikation och interaktion är avgörande. Författarna pekar på olika faktorer såsom studiegruppernas storlek och möjligheter till både synkrona och asynkrona dialoger. Dialogen kan vara mellan studenterna men också mellan lärare och studenter. Utifrån ett sociokulturellt lärandeperspektiv är kommunikationen i gruppen studenter viktig. Därmed är de olika möjligheter för dialog som studenterna får tillgång till avgörande för kunskapsutvecklingen. Coomey & Stephenson menar att läraren inte kan ta för givet att studenterna kan delta i olika former av dialoger såsom gruppdiskussioner eller delta i debatter online bara för att det förväntas i kursen. Med stöd hos flera forskare menar de att studenterna inte kommer att delta frivilligt. Författarna behandlar dialog som en avgörande faktor och argumenterar för att lärande i en online-kontext kan innebära ett mer student-styrt lärande. Men att det förutsätter att läraren som skapar förutsättningarna för kursen måste vara beredda att låta studenterna ta ett större ansvar för hur kursen ska genomföras. I sitt paradigm för online lärande var två av modellerna mer styrda av studenterna och två mer kontrollerade av lärarna. Coomey & Stephenson menar att studenten bör vara den som reglerar sitt eget lärande och vara i centrum av sitt lärande.